Kyrkkajan

Det har varit ett förskräckligt spring den sista tiden. Vi kyrkkajor har ju ingenting emot litet aktivitet under fötterna på oss, men någon gräns måste det väl finnas. Gamla och unga och allt där emellan har vallfärdat till kyrkan. De kallar det jul och de sjunger sina vackraste sånger på både svenska och finska. Det handlar om en liten unge som föddes i Davids stad, eller var det i Jakobstad? Jag tyckte jag hörde Jakobstad här om kvällen.

Men nog har det funnits värre jular än den här. Jag hörde prästerna glädja sig åt att julens helgdagar i år var på veckoslut. Det blev inte så många gudstjänster då. Vissa år är det ju veckoslut först med sina gudstjänster, sedan juldagarna med sina gudstjänster och så ett veckoslut igen. Sen är det inte långt till nyårsgudstjänsten och efter följande veckoslut har vi sedan trettondagens gudstjänst. Det är gudstjänster det, och prästerna går an här som göken i väggklockan. Det är knappt så folket räcker till för alla tillfällen.

Till jul släpar dom in ett träd i kyrkan. Man tror inte sina ögon! Ett träd från skogen – vanligtvis gran. Sen hänger dom upp lampor i trädet och sätter en stjärna i toppen. Men efter trettondagen lär trädet slängas ut igen. Ja förunderliga äro människornas vägar, för att citera förra prosten. Men här uppe på kyrkvinden ser allt ut som vanligt. Det trävirke vi har här uppe har funnits sedan år 1430 och lär inte bytas ut ännu på ett tag. Det är bra. Vi är ju litet konservativa vi kyrkkajor.

Det nya året ruvar ännu på sina hemligheter. Det talas om kriser och svag ekonomi och om ”strukturomvandlingsprocesser”. Det låter häftigt, men inte särskilt roligt. Då har jag hört bättre ord när jag har tryckt örat mot kyrkvindens golv: Oroa er inte! Ingen kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd. Se på fåglarna under himlen. Ja se, det var visdomsord det!

bekymmer, livslängd