Plötsligt var vi kunder, och kommunen är vårt snabbköp. Vi betalar och förväntar oss tjänster. Som kund är vi kritiska: Motsvarar varan insatsen? Kunden söker det förmånligaste förhållandet mellan insats och vara.
När blev det så här och varifrån har vi kommit? Det fanns ju en tid när en kommun, eller en socken, var ett gemensamt projekt. Tillsammans tog vi ansvar för gemensamma angelägenheter. Tillsammans bar vi också dem som inte klarade sig själva. Gemensamt fattade vi beslut. Kommunen och samhället – liksom församlingen – bars upp av dem som tog ett gemensamt ansvar.
I något skede gled betydelsen av att vara medborgare från ansvarstagare till kund. Var det tänkesättet i EU som gjorde det, när allt förvandlades till produktion och köp av varor och tjänster? Vi producerar ju till och med kultur nu för tiden, kan tänka. Församlingarna producerar tjänster och upplevelser som i budgetsammanhang noga vägs och mäts i pengar. Varor och tjänster förutsätter en kund och kunden förutsätter varor och tjänster.
När vårt samhälle förvandlas från att ha varit ett levande mänskligt sammanhang till en producent av tjänster, då förlorar vi något väsentligt. När en församling har kunder i stället för medlemmar, då håller församlingen på att dö sotdöden. När ett hem blir mat- sov- och klädservice är vi hemlösa.
En kommentar
Här bloggar
Robert Lemberg, kyrkoherde i Pernå församling.
Ord och inga visor, men vad göra? Det är ju precis som Kyrkkajan säger, och det är inte bra för någon. Flera borde vara med och sätta stopp för det som kallas utveckling, när utvecklingen far illa fram med mänskor. Samhället (kyrkan är ju en del) ska finnas till för folk och se till att folk trivs och har det bra.