Kyrkkajan

Regeringen planerar stora förändringar i de kommunala strukturerna i vårt land. Kommunernas antal skall minskas kraftigt. Eftersom kommunens gränser också är gräns för den kyrkliga samfälligheten eller för församlingen betyder denna utveckling stora förändringar också för kyrkan och stiften i vårt land. Förändringarna kommer att ske utan att kyrkan kan göra mycket åt saken och med den tidtabell som statsmakten bestämmer. Också vi här i Lovisanejden sitter alltså församlingarna som passagerare på ett tåg som redan är i full gång. Vi vet inte vart vi är på väg och vi vet inte när vi kommer fram.

Olika scenarier har målats upp. Troligen blir vi klokare under hösten 2011 eller i början av nästa år. Just nu spekulerar man om en storkommun från Strömfors i öster till delar av Sibbo i väster. Till denna kommun skulle troligen Lappträsk anslutas. Det är sannolikt att den kyrkliga samfällighetens administrativa centrum i så fall skulle ligga i Borgå. Församlingarnas antal och språkliga tillhörighet måste då ses över så att man kan skapa hanterliga och fungerande enheter.

Helhetskyrkan har under mer än ett decennium uppmuntrat församlingarna till sammanslagningar eller till att skapa kyrkliga samfälligheter. Med den nya kommunreformen har vi nått en gräns där kyrkostyrelsen och stiften börjar se sig om efter andra lösningar som skulle vara kyrkans egna. Man börjar vara trött på att sitta på kommun- och servicestrukturreformens tåg. För stiftens och församlingarnas del börjar det bli problematiskt att de allt större samfälligheterna blir maktcentra som marginaliserar stiftens makt. Därför har kyrkostyrelsen tillsatt arbetsgrupper som utarbetar förslag till en kyrkans egen förvaltningsmodell. De två modeller som nu diskuteras är prosterimodellen och stiftsmodellen. Ingendera modellen är direkt beroende av de kommunala gränserna.

Prosterimodellen påminner om den nuvarande modellen med kyrkliga samfälligheter. I den modellen skulle kontraktsprosten vara alla anställdas förman och de skulle vara anställda av prosteriet. Prosteriet beslutar själv om sin församlingsindelning, och medlemmarna skulle vara medlemmar i prosteriet. Skatteprocenten skulle vara den samma i hela prosteriet.

I stiftsmodellen skulle biskopen vara chef för hela stiftet. Stiftet skulle äga och förvalta fastigheterna och all egendom på sitt område. De anställda skulle vara anställda av stiftet och medlemmarna primärt tillhöra stiftet och eventuellt själv kunna välja sin församling inom stiftet. Skatteprocenten skulle vara den samma i hela stiftet.

En kyrklig omorganisering av detta slag skulle naturligtvis skapa mängder av nya problem att lösa. Principerna för kyrkoskatten måste tänkas om. Stora delar av kyrkolagen och en del andra lagar måste omarbetas. Frågan om hur de finskspråkiga och svenskspråkiga prosterierna och stiften skall kunna samexistera och hur egendomen skall fördelas måste lösas, för att nu nämna några problem. Det akutaste problemet är att tiden är så knapp för omfattande förändringar.

Fördelen är att den kyrkliga förvaltningsstrukturen skulle lösgöras från den kommunala strukturen. Kyrkan kunde själv styra sin utveckling. Den klassiska linjen församling, prosteri och stift skulle bevaras. Stiftens och biskoparnas makt skulle stärkas och kyrkostyrelsens centralstyrning skulle minska. Målet är att skapa hanterliga församlingsenheter i mänsklig storlek i en struktur som är kyrkans egen.