Kyrkkajan

När jag började studera teologi i tiderna trodde jag att jag skulle syssla med andliga ting. Men vad fick jag lära mig? Jo, vetenskaplig metodik och hur hebreiska, grekiska och latinska verb skulle böjas. Med tiden har jag insett att det var bra och nödvändigt. Ingen andlighet lever i ett vakuum. All andlighet tar form och plats på något sätt.

När jag blev präst trodde jag att jag skulle få syssla med teologi. Men hur blev det? Jag fick möta människor med sorg, människor i viktiga och avgörande skeden av sitt liv, ungdomar som skulle gå i skriftskola, gamla människor på åldringshem. Inte så mycket teologi, men bra mycket kontakter och relationer. Jag började förstå att det var bra och nödvändigt. Teologin handlar ju om livet och livet levs av människor. Bland människorna finns tron, hoppet och kärleken – om den finns och när den finns.

När jag blev kyrkoherde såg jag fram emot att möta mina församlingsbor, knyta kontakter, prata om viktiga saker. Men hur blev det? Föredragningslistor och möten, planering av församlingsliv och arbetstid, kyrkolag och kyrkoordning, ekonomi och fastigheter. Inte så mycket kontakter som jag trott men bra mycket mera byråkrati. Kanske skall det vara så här? Kyrkan är inte bara en religiös storhet. Den är också en arbetsgivare, en ekonomisk storhet och ett offentligt rättsligt samfund. Kyrkan lever under i stort sett samma världsliga villkor, lagar och ordningar, som andra institutioner. Också här har andligheten behövt en form, ett hem en organisation.

Idén om en ren andlighet är väl en romantisk önskedröm. All religion tar form och färg. All religion handlar om konkreta människor med sina styrkor, svagheter och behov. Också den hinduiska munken behöver ris i sin matskål. Kropp och själ kan inte skiljas åt. Också religiösa samfund behöver sin ledning och sin styrsel för att inte användas för främmande syften. Och sist och slutligen var det ju skröpliga kroppar som Jesus botade när han vandrade här på jorden.

andlighet, Kropp, själ, teologi