Kyrkkajan

Jag glömmer aldrig en text av Tito Colliander som jag läste som ung. Han berättar om hur en man lynchas och slås ihjäl iför hans ögon. Året var 1918 och platsen S:t Peterburg under ryska revolutionen. Colliander var då 14 år. Det förblev oklart om mannen var skyldig till något. Likafullt blev han dödad av en uppretad folkmassa. Den händelsen, skriver Colliander, har förföljt honom under hela hans liv och påverkat hans livssyn och författarskap. Tydligen gjorde den djupt intryck också på mig, eftersom jag minns berättelsen ännu i dag. Och så påminner den om en annan liknande händelse, som vi minns nu i påskatider.

Vi har säkert upprörts litet till mans av intervjun med skolpojken Valtteri Saarinen, 11 år. På grund av sin mörka hudfärg får han höra elaka och nedsättande ord, som jag inte vill upprepa i denna text. Det är inte bara jämnåriga som kastar glåpord efter honom. Också vuxna grannar säger att han inte har rätt att leka med de andra barnen på gården. Bussar kör förbi honom, fast han signalerat tydligt att han vill med. Valtteri själv känner sig illa berörd, men säger moget och klokt att han försöker att inte bry sig, och att skaka av sig den negativa känslan. Och Valtteri är alltå 11 år gammal! Vad lever vi i för ett land?

Just nu pågår köpenskap med flyende människor från Syrien och andra krigsdrabbade länder. Överenskommelsen mellan EU och Turkiet går ut på att vi nästan kan stänga portarna till fästningen Europa och Turkiet tar hand om flyktingarna i stället. Ja, inte gratis förstås utan till en kostnad av flera miljarder euro, bland annat. Turkiet har å sin sida tänkt stänga in flyktingarna i stora läger, vad jag förstått. I början av vår tideräkning kunde man bli av med en besvärlig man för 30 silverpengar. Numera ä det mycket dyrare att bli av med de flyktingar som ställer till oreda, sex miljarder – minst.

Allt är lyckligtvis inte lika svart i flyktingsituationen. Rapporter från Dalsbruk berättar till exempel om flera syriska elever som har tagits väl emot och fått många nya kamrater. Vi vet också att flyktingar under många år redan tagits emot i Turkiet. Gästfriheten är en uråldrig tradition där bland vanligt folk, och människor har bemött flyktingarna väl och hjälpt dem till rätta. Också spontan godhet finns bland människor. Myndigheternas agerande i EU och Turkiet är sedan på en annan nivå. Men det agerandet berör naturligtvis enskilda personer, som lämnat allt och är mycket sårbara.

Den judiska filosofen och författaren Hannah Arendt skrev boken ”Den banala ondskan” i anledning av rättegången mot SS-officeren Adolf Eichman, som inleddes 1960. Eichman sågs som huvudarkitekten för det praktiska genomförandet av ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Jag vet att parallellen till flyktingfrågan är grov, men det finns ändå vissa likheter. Med vissa administrativa åtgärder och en betydande ekonomisk insats löser man ett ”problem” som gäller levande människor. Eichman, som planerade judeförintelsen i koncentrationslägren, var inte speciellt initiativrik eller ond, menar Arendt. Han fullgjorde som byråkrat troget sin plikt, och försökte vara så ingenjörsmässigt ändamålsenlig och rationell som möjligt. Den ofattbara ondska han kom att stå i spetsen för, var därför i sig ganska banal.

Man blir tystlåten när man anar vidden av flyktingkatastrofen i dag. Vem har en god lösning på den? Ändå kan vi inte tiga om de moraliska sidorna av Europas sätt, och vårt sätt på gräsrotsnivå, att hantera levande människor. Vi får bara ställa oss vid de utsatta människornas sida, så som man har förstått att göra till exempel i Dalsbruk.

Påskens tematik är oss närmare än vi anar.

Arendt, banal ondska, Colliander, EU, flyktingsituation, Turkiet