Kyrkkajan

På våren flyttar vi kajor in i Pernå kyrka, åtminstone till vinden. Det gör vi till kyrkvaktmästarens förtret. Hon räcks inte till oss med sin kvast. Det skrattar vi gott åt. Kyrkvinden är annars en ypperlig plats att bo på. Torrt och skyddat läge, bra sikt och högt till tak. Det är högre från valven upp till takåsen än kyrksalen är hög. Så kyrkan byggdes nog med tanke på oss.

Vi är vana vid gudstjänster. Orgeln hörs bra hit upp, talet är det litet sämre med. Så vi försöker tona ned under gudstjänsttid. Man måste ta hänsyn till sina grannar. Åtminstone är vi diskret klädda i svart och grått. Vi går så elegant klädda, jämt. Det är mera än man kan säga om prästerskapet. Förr var det alltid svart kaftan och vit prästkrage som gällde.

”Se på fåglarna under himmelen”, så sades det här om dagen under fötterna på oss. Men skulle de bara göra det. Nej, de går med näsan i marken och ser bekymrade ut. Då har vi det bra mycket roligare. Vi brukar flyga ut och se på mänskorna, det är skojigt det. Och så samlas vi i stora flockar och skrattar tillsammans. Det sägs att vi är kloka och kan tänka i flera led. Det är tur att dom har upptäckt det.

Vi har bott här i generationer. Man kan gott säga att vi hör till kyrkan. Men vi är generösa. Människorna får gärna komma och gå i kyrksalen. Det hör liksom till saken, de är en del av miljön. Fast de har blivit färre. Det bekymrar oss. Vi dryftade saken vid kajornas årsmöte i mars. Mänskor finns det ju annars gott om och vissa helger befolkar de hela gravgården. Men in i kyrkan har de inte ärende. Konstigt.

Här under påsken talades det om ägg i gudstjänsten. Det var fiffigt tycker jag. Det fiffigaste som sagts på mycket länge. ”Under det hårda skalet som ser alldeles dött ut väntar det nya livet att tränga sig fram”, sade predikanten vid påskmässan. Det höll vi med om. Alla röstade för, (vi brukar ha små provomröstningar om det som sägs). Vi var helt eniga om att det var det klokaste som kläckts på länge.

Pernå kyrka kyrkvaktmästare